Kiltar och säckpipor!

Jo då, ni gissade rätt, vi har kommit till Skottland. Vi ligger just nu mellan den första och andra slussen i Crinan Canal i Adrishaig högst upp till öster på halvön Kintyre.

Men under söndagen tog vi pendeltåget från Bangor in till Belfast. Belfast är en stad som vi hade väldigt lite kunskap eller förväntningar på. De bilder som vi tidigare fått av staden var från nyhetssändningar för 10 - 15 år sedan med kravallpolis och bråk. Från andra seglare hade vi dock fått besked om att vi inte skulle missa att se staden och framförallt Titanicmuseet.

Vi blev glatt överraskade över den fina staden med både äldre och nyare hus i en fin mix. En levande stad med mycket affärer och restauranger.  

 

 
Stadshuset, lite pampigare än Trollhättans kanske.
 
Titanicmuseet var väldigt intressant. Jag och dottern var ju på slaverimuseet på Guadeloupe. Det är fortfarande rankat av mig som det bästa museet som jag varit på, främst för att det gjorde mig, och förmodligen alla andra som besökte det, berörda. Men Titanicmuseet kommer som en god tvåa. De har lyckats med att göra resan från Titanics byggande i det samhälle som rådde i Belfast och i övriga Europa med industrialismens intåg till hennes undergång och det juridiska efterspelet till en intressant helhet. Många gånger genom att berätta utifrån de personer som var med och byggde skeppet och som åkte med på jungfrufärden. Där fanns berättelsen om den 14 åriga grabben som fick börja jobba på varvet och historien om resenärer i första, andra och tredje klass på Titanics resa. Man hade bland annat byggt upp hytter som visade de olika klasserna och i ett rum kunde man se film inifrån Titanic på tre sidor så att man fick en känsla av att stå mitt i båten.
 
 Titanicmuseet från SS Nomadic, en båt som bygdes för att köra passagerare till Titanic.
 
På söndag kväll var vi ganska möra i benen efter allt promenerande. Vi checkade ut på marinan och fyllde på mer diesel eftersom vi skulle segla iväg tidigt på måndag morgon. På Irland är det grön diesel, dvs man har färgat den skattade dieseln grön. I Storbritannien, som ju Bangor tillhör är den skattade dieseln röd istället. Bra att spara kvitton för den färgade sörjan som vi kommer att ha i tanken när vi kommer hem till Sverige, där det är bönder och fiskare som har den oskattade gröna dieseln. Det blir mycket motorgång nu eftersom vi skall köra igenom ett par kanaler i Skottland innan vi seglar över till Skandinavien.

Måndag morgon gav vi oss iväg mot Skottland. För omväxlings skull så blåste det så vi hissade storseglet. Prognoserna hade sagt att det skulle blåsa upp till 8 m/sek under dagen. Ganska snart tog det i betydligt mer och då det kom en rejäl vindpust på 13- 14 m/sek small det till i seglet. Det var travaren längst bak på bommen som åkte ur skåran och eftersom det då blev en väldig belastning på seglet så gick det en reva på 30 – 40 cm. Vi skyndade oss att reva, något vi naturligtvis skulle gjort tidigare, och drog istället ut en liten bit av genuan. Vi seglade vidare och kom på kvällen in till den lilla staden Campeltown på halvön Kintyre. En liten fin hamn vid en sömnig kvällsstängd stad. Hamnen var fylld av båtar men vi lade till utanpå en annan segelbåt.

Eftersom vi låg utanpå den andra båten och de på båten skulle passa tidvattnet och segla tidigt på morgonen blev det en tidig morgon för oss med. Klockan ställd på halv sex och en halvtimma senare hade vi ätit frukost och var på väg. Jo då det finns kanske hopp om att vi skall kunna vakna och komma till jobbet i tid i framtiden ändå. Vinden hade lagt sig under natten och vi seglade ut på ett spegelblankt hav.  Vi puttrade på upp efter kusten mellan halvön och ön Arran. Gröna kullar och blågrått hav där det då och då simmade en säl eller en tumlare. Vackert och fridfullt.  

Vid tvåtiden var vi framme vid Adrishaig och körde rätt in i första slussen till Crinan canal. Imorgon väntar 12 ytterligare slussar men mer om det kommer senare.
 Vi fick studera hur det går till att sköta slussarna, imorgon blir det vår tur. 

Norrut mot Belfast

Fredag klockan tolv var det högvatten i Dun Laoghaire och det var dags för oss att kasta loss och segla 95 NM norrut mot Belfast. Vi har medström och även en svag vind bakifrån när vi startade men ganska snart började seglen att fladdra. Blev motorgång denna gången med. När vi körde ut ur hamnen var den fylld av små seglare som seglade optimister och andra jollar. Det verkade vara ett stort seglarläger och det är säkert ett hundratal små båtar som seglar runt. En del tar uppgiften på stort allvar medan det finns en och annan som hellre hade gjort något annat. En kille tror att det är radiobilarna som gäller och bestämmer sig för att ramma en annan båt, en annan sitter och studsar en tennisboll. Ja irländska barn är väl också som barn är mest. Precis i utloppet från hamnen möter vi en lite större segelbåt med två ledare i övre tonåren och några lite yngre barn. De spelar Mamma Mia på full volym och vinkar glatt, förmodligen helt ovetande om att det är en svensk låt inspelad för 40 år sedan de lyssnar till.

 

 

 Färden upp mot Nordirland är lugn och vi har strömmen med oss nästan hela tiden. Under eftermiddagen kommer några delfiner på besök, de kommer simmande från alla håll och surfar i bogvågorna under tio minuter innan de försvinner lika plötsligt som de kom. Det är i stort sett stiltje vilket gör att det är ganska enkelt att se djur och under kvällen ser vi valar vid flera tillfällen.
 
I morse vid halv sjutiden kom vi fram till den lilla staden Bangor en bit från Belfast. Vi la till och Anders gick upp till marinakontoret för att checka in. Med sig tillbaka till båten har han en karta med markerade pubar där man kan titta på fotbollsmatchen Sverige-England. Inget han behövde be om utan något helt självklart. Jo då vi har varit på puben och tittat på matchen. Vi var de enda som inte hejade på England men det var en trevlig pub, god mat och många glada människor. Jo du hörde rätt, god mat, min förutfattade mening om den brittiska maten fick sig en törn, men det är inte fel att omvärdera sina fördomar ibland.  Jo, hur det gick i matchen vet ni ju.
 

Imorgon skall vi ta pendeltåget in till Belfast och turista lite.

Vi hastar vidare!

Igår kväll puttrade vi i solnedgången över Dublin in i Dun Laoghaire marina. Seglingen från Kinsale till Dublin tog 34 timmar men jag då var det ju egentligen ingen segling utan bara motorgång, först i motvind och därefter i stiltje. Vi skyndar förbi många fina ställen men det är ju lång seglingsväg kvar och dagarna rullar förbi. Nu är vi i tidvattensland och strömmen från tidvattnet är ibland till vår fördel men ofta inte. Tidvattnet hinner ändra sig flera gånger när vi är ute mer än ett dygn, igår gjorde vi allt från knappt tre knop vid motström till nästan åtta vid medström under resan. Vi har planerat planerat resan så att vi fått mest medström där strömmen är som starkast;).

 Under seglingen mot Dublin såg vi ett par fina lunnefåglar som simmade bredvid båten. Gulliga små fåglar med väldigt speciell näbb. Naturligtvis hann de flytta på sig innan vi fick fram kameran. En som var lite mer fotoglad var en säl som tittade upp mot oss i morse, kanske kollade han om vi skulle slänga ut något gott.

Toa och duschbåt, The Marina Lou.
 I förmiddags efter vi checkat in i marinan tog vi pendeltåg in till Dublin. I Dublin tittade vi runt bland pubar och affärer och lyssnade på gatumusiker som spelade och sjöng. Dublin är en trevlig stad med en massa liv, men vad trött man blir av att gå runt och titta. Tur att det går att sätta sig och ta en god kopp kaffe med glass då, i cafét hade de en mycket god Irish Coffe glass.
 
Fina donuts men vi åt en god glass istället. 
Nu sitter vi i båten och håller på att planera resten av resan. Imorgon skall vi segla vidare upp mot Belfast, en segling som troligen tar ca 18 timmar. Vi räknar med att komma fram på lördag förmiddag, då vi får leta reda på en pub så att även vi får se på kvartsfinalen. Undrar om nordirländarna hejar på England?