Bonjour!

Nu är vi på Martinique igen och ligger ankrade i Sante Anne, en vacker vik där det ligger över 100 båtar i olika storlekar. Franska språket gäller igen så som Euro och högertrafik. Blir många hopp mellan valuta och språk vilket gör att det blir ett och annat gracias istället för merci och att man tycker att maten är billig till man kommer på att euro skall multipliceras med tio. 

 Vi seglade vidare upp mot Rodney Bay på St Lucia i onsdags efter en regnig och blåsig kväll i Marigot bay. Vi ankrade först i viken utanför marinan men efter ett kort stopp bestämde vi oss för att åka in och lägga oss vid en plats i marinan istället. Det har blåst mycket i flera veckor och vi tyckte inte att det kändes säkert att ankra och åka från båten där den låg, mest för att vi var rädda för att den skulle dragga men dagen efter förstod vi att det även fanns andra risker. En katamaran som legat utanför för ankar hade fått den fastlåsta dingen stulen på natten. Inte skoj.

Marinan i Rodney Bay var i alla fall väldigt välordnad, vaktad och billig i jämförelse med Marigot bay. De fyllde på gasflaskor i tvätteriet och vi fick fyllt vår svenska gasolflaska som var slut.  En jättefin mataffär fanns det också där det gick att handla mat av alla slag. Vi hittade bland annat havregryn så nu blir det nog lite gröt ett tag. Yoghurten är löjligt dyr här 12 - 15 kronor för 125 g…

Rodney Bay är en turiststad med hotell och stränder. På torsdagen tog en promenad tillsammans med besättningen i Otilia för att titta på ett fort ute på ön Pidgeon. För att komma till fortet gick vi längs med stränderna. Kom in på en strand som tillhörde ett av hotellen och blev lotsade vidare av en mycket trevlig vakt. Han släppte av oss vid en bro som gick över till ett annat hotell och en ny vakt som gick med oss till nästa hotell. När vi kommit förbi alla hotell kom vi fram till ett inhägnat område där man skulle betala en hel del, för mycket för vår budget, för att få gå in och titta på fortet. Vi gick tillbaks bilvägen bakom alla hotell istället och tog ett dopp på den allmänna stranden.

 

Fredagen gick åt till allmänt fixande med handling, tvätt mm. Vi hade bestämt oss för att segla iväg på lördagen och vi passade på att klarera ut på fredag eftermiddag så att vi skulle kunna komma iväg på lördag morgon. Fredagar har de Street party i den lilla stadsdelen Gros Islet. Då tar restaurangerna och lokalbefolkningen fram grillar och lagar mat som de säljer. Även dricka av olika slag finns att köpa. Vi kom lite tidigt men åt en god middag som serverades ute med utsikt över stranden. På väg hem drack vi en rompunch som skall vara öns bästa. Kan inte bedöma om den var godast men helt ok. Under Street partyt samlas lokalbefolkningen med turister i en mysig blandning.
På lördag seglade vi då vidare mot Martinique. Det har som sagt blåst ganska länge men nu skulle vinden gå ner till 10 meter/sekunden under lördagen… Det gjorde den inte. Det blåste mellan 12 och 17 m/sek från nordost. Vi kryssade fram i ganska god fart med revad stor och genua. Vågorna blåste över båten och vi blev ganska blöta. Vi hade svårt att hålla rätt kurs och när vi närmade oss Martinique startade vi motorn för att tuffa in mot Le Marin där vi klarerade in innan vi åkte ut för att ankra i Saint Anne. Tyvärr var det inte bara vi som blev våta och vår GPS plotter tyckte att nu får det vara nog. Jo, alltid är det något som går sönder.
 
 
Här i Saint Anne har vi solat och badat och har haft det jätteskönt. Idag har vi också sprungit för första gången sedan överfarten. Det gick bättre än jag befarade. Vi sprang på en vacker led i ca 30 minuter och var då vid en strand för nakenbad. Passade ganska bra eftersom vi inte hade med badkläder. Efter badet soltorkade vi och fick ta på oss de svettiga kläderna men gick sedan vidare på leden tills vi kom fram till en saltsjö. Innan vi vände drack vi en dricka och köpte vatten. Sammanlagt blev det en tur på ca 15 km så nu är vi lite möra i benen.
 
 

En fantastisk tur!

Spännande möten med trevliga människor är en härlig del av vår resa. Ibland kan det bli så där bra att man bara blir glad och myser. I tisdags var en sådan dag.

Vi hade planerat att åka buss till den sydligaste staden på St Lucia, Soufriere för att sedan gå eller ta taxi till några av de många intressanta sevärdheter som finns runt de södra delarna av ön.

Efter frukost tog vi därför dingen in till bryggan och gick över kullen till busshållplatsen vid den stora vägen. Det går minibussar som kör på obestämda tider olika sträckor. Bara att stoppa en minibuss och fråga om de skall köra till den platsen man vill åka. Det dröjde inte länge så kom det en minibuss som stannade och visst de skulle till Soufriere. Efter att vi hoppat på frågade busschauffören vad vi skulle se när vi kom fram. Det visade sig att han skulle köra en guidad tur i området för att visa de andra passagerarna södra delen av ön. De andra passagerarna var ett par i 70 års åldern från New York.

Lät ju som en väldigt bra idé men vi var ju lite orolig för vad resan skulle kosta. Ingen fara sa busschauffören, ni kan betala som en vanlig bussbiljett. Grymt bra!

Första stoppet var vid den lilla fiskebyn Anse La Raye. En fattig by där de små husen står i rad efter den smala gatan. En del av husen har skapligt hela bräder och är målade och en del som det vid ett ordentligt regn troligen regnar in genom hålen i väggarna. Vackert ligger byn med en sandstrand vid havet och det höga berget som bakgrund.

 

 

 
Efter ett kort stopp fortsatte resan upp i bergen på slingriga vägar. Det saknas skyddsräcken på vägarna här.  Vid sidan av vägen hade några bilar stannat för att beskåda en orm som en guide visade upp. På st Lucia finns det ormar, även farliga sådana, enligt vår busschaufför var det engelsmännen eller fransmännen som tog in dessa. Den ena tog in ormarna och den andra mungon som ju äter ormar😉. Vet inte om det stämmer men det finns bara ormar på St Lucia och Martinique i Karibien. Som överallt i Västindien så har engelsmännen och fransmännen krigat om ön, sammanlagt har ön bytt ägare mellan fransmännen och engelsmännen 14 gånger. Engelsmännen är de som satt sin senaste prägel på ön, vilket betyder att man kör bil på vänster sida. Sedan 1979 är St Lucia en självständig stat vilket firas med independenceday, idag den 22 februari.

På vägen ner mot Soufriere såg vi de båda gamla vulkantopparna, Pitonerna, som gett St Lucia bilden till sin flagga och den lokala ölen sitt namn. När vi började närma oss de nedre svängarna innan staden kände vi att det började lukta lite bränt från bromsarna. Skönt att vi då var framme i staden. Busschauffören stannade vid ett bed and breakfast. Hans nyblivna fru som satt med som co driver i bilen skulle hämta deras resväska eftersom de sovit där några nätter, de gifte sig helgen före och hade firat en kort smekmånad i Soufriere. Busschauffören, John, frågade om vi prövat att dricka kokosmjölk från en färsk kokosnöt ännu. Det hade vi inte och han gick över vägen och fixade fram några nötter. Gott! 

 Efter ett kort stopp i staden åkte vi upp mot den aktiva vulkanen i Sulphur Springs. Här finns det varma källor som man kan bada i och en välgörande svavelluktande lera som man kan kleta på sig för att se yngre ut. Tyvärr så hade vi inte med oss badkläder så vi fick stå ut med att ha kvar våra rynkor… Våra vänner i bilen tog ett bad medan vi gick en tur upp till vulkanen och tittade ner i den bubblande och rykande kratern. Det luktade som ruttna ägg från ångorna.

 
 Efter besöket på vulkanen åkte vi tillbaks till staden för att äta. Vi gick in på en restaurang med utsikt över havet. Åt en god lunch och när vi ätit klart betalar det amerikanska paret hela notan😊. Helt otroligt! 
 Restaurangen med sjöutsikt.
 Efter maten åkte vi vidare upp i djungeln mot det högsta av bergen på ön. Vi körde förbi den botaniska trädgården, men Anders konstaterar att hela ön är en stor botanisk trädgård, det är lika grönt och vackert även utanför trädgården. På ön finns det gott om vattenfall men även mycket växter vilket gjorde att vi inte såg så väldigt mycket av vattnet. Uppe i bergen regnar det också mest hela tiden, och när vi var där kom det några rejäla regnskurar. Det växer gott om blommor och fruktträd ute i djungeln efter bergssluttningarna, mango, kakao, muskot och grapefruktträd m.fl. Vansinnigt vackert.
 Efter resan uppe på det höga berget är det dags att fara hem, den här gången körde vi utan brända bromsar men det gick lite snabbare i nedförsbackarna. Bussresorna är fortfarande det som varit mest skrämmande under vår resa. Vi åkte tillbaks till Marigot bay och vår busschaufför passade på att visa den fina lagunen för de andra passagerarna. Vår lilla båt blev också en del av sevärdheterna tillsammans med vår historia om resan vi gjort😉. 

Fattig och rik!

 Kontrasterna kan inte bli större. Alldeles nyss körde en till lyxyacht in till bryggan för att lägga till, den är sjukt stor, högst upp baktill har den en helikopter. Samtidigt får vi dagligen frågan från personer på ön om vi kan skänka en peng till lite mat. Trist verklighet på en mycket vacker ö.

Nu har vi varit på St Lucia sedan i fredags och vi ligger i Marigot bay. En jättefin vik som är omringad av mangroveträd och bergssluttningar med skog och fina hus. Även i denna vik skall det enligt en lokal taxichaufför ha spelats in en del scener i filmerna Pirates of the Carabien och filmen Dr Dolittle skall också till en del ha spelats in här och som på flera av de andra Karibiska öarna skall Mick Jagger ha ett hus här… många hus verkar han ha.

 

I lördags klarerade vi in i landet. När vi var klar med det såg vi att våra vänner på segelbåten Otilia glida in i hamnen, ett kärt återseende. Vi skildes åt senast på Union Island då de seglade söderut mot Grenada samtidigt som vi for norrut.

På eftermiddagen tog jag och Anders en promenad för att titta på omgivningarna.  Vi tog dingen in till en restaurang där man kan gå via en brygga över mangroveträsket in till fast mark. Vi promenerar upp genom bebyggelsen och kom ner till stora vägen där bananfälten växer höga på ena sidan. Efter promenaden var vi varma och det var skönt med en kall öl på restaurangen, Pirate Bay, på väg tillbaks till dingen. Därefter tog vi ett dopp i det blå.  

 

 

Kvällen tillbringades ombord på Otilia med lite rompunch och annat, gott och trevligt.

Söndagen bestämde vi oss för att tillsammans med besättningen på Otilia promenera åt andra hållet på den stora vägen för att ta oss in mot huvudstaden Castries. Vägen var lång och kuperad men vi fick en vacker utsikt över berg och dalar. När vi gick nerför en lång backe där en skylt varnar för att det är 15 % lutning kom fyra hästar med ryttare på springande uppför backen. De tävlade och vi skyndar oss av vägen för att inte bli nedsprungna. Stackars hästar. 

 

När vi hunnit halvvägs bestämde vi oss för att ta en buss vidare till staden. Bussarna här är minibussar som tar ca 12 - 14 personer. De har inte någon fast tidtabell utan kör då det är fullt. Har de plats i bilen stannar de men annars kör de vidare. Kostnaden för att åka den resterande vägen, ca 5 5 - 6 km var 2 EC per person (ca sex kronor).
 
Kakaofrukter.
När vi kom fram till Castreis var vi hungriga och vi började leta efter något öppet ställe att äta på. Det var ju söndag och nästan allt var stängt. I hamnen låg tre stora kryssningsfartyg men det verkade som att de som åkte på kryssning var kvar på fartygen eller ute på resor till andra delar av ön. Vi hittade tyvärr inte något ställe med lokal mat utan fick äta kyckling på KFC. Trist stängd stad så vi tog ganska snart bussen tillbaks igen.
 
Det skall blåsa några dagar och på söndag kväll tog det i ordentligt men vi ligger ju väldigt skyddat här inne i viken.

Idag har vi varit på ett Romdestilleri och tittat på hur man tillverkar rom som ju är nationaldrycken här i Karibien. Rundturen avslutades med lite provsmakning, ca 15 sorter, fanns en del gott, bland annat en banancremerom som vi köpte hem en flaska av till båten. Välkommen hit och smaka😊.  

  Efteråt tänkte vi leta reda på en mysig egen strand där vi kunde bada. Vi gick in på en väg alldeles utanför destilleriet som gick ner mot stranden. Framför destilleriet var det en liten kåkstad med små hus. Vägen som gick ut mot stranden var gropig och lerig. Bredvid vägen var det bananplantager och ängar med några bundna tjurar och längre in på vägen stod det ett lite större föl på vägen, fölets mamma, stoet 😉 var bundet bredvid vägen, så jag antar att man räknade med att fölet skulle stanna kvar i närheten av mamman.

 
När vi kom fram till stranden som var ganska stor och fin bestämde vi oss trots allt för att inte bada. Det gick ett grovt rör utmed vägen, troligtvis avloppsrör och det gick ner i den fina stranden. Fanns även en del skjul på stranden där det bodde folk. Vi mötte ganska snart en man som bar en machete i ena handen. Han hejade glatt och frågade var vi hade vår bil. Vi talade om att vi bara var ute och gick, verkar inte vara så många som gör det här, i alla fall inte turister. På väg tillbaka mötte vi ytterligare två män som även de hade stora macheteknivar med sig. Lite otäckt kanske men jag antar att de bara skulle jobba på bananfälten.  Knivlagen finns inte här.

När vi kom hem fick det bli bad på stranden i viken här utanför lagunen istället.