En fantastisk tur!

Spännande möten med trevliga människor, en härlig del av vår resa. Ibland kan det bli så där bra att man bara blir glad och myser. I tisdags var en sådan dag.

Vi hade planerat att åka buss till den sydligaste staden på St Lucia, Soufriere för att sedan gå eller ta taxi till några av de många intressanta sevärdheter som finns runt de södra delarna av ön.

Efter frukost tog vi därför dingen in till bryggan och gick över kullen till busshållplatsen vid den stora vägen. Det går minibussar som kör på obestämda tider olika sträckor. Bara att stoppa en minibuss och fråga om de skall köra till den platsen man vill åka. Det dröjde inte länge så kom det en minibuss som stannade och visst de skulle till Soufriere. Efter att vi hoppat på frågade busschauffören vad vi skulle se när vi kom fram. Det visade sig att han skulle köra en guidad tur i området för att visa de andra passagerarna södra delen av ön. De andra passagerarna var ett par i 70 års åldern från New York.

Lät ju som en väldigt bra idé men vi var ju lite orolig för vad resan skulle kosta. Ingen fara sa busschauffören, ni kan betala som en vanlig bussbiljett. Grymt bra!

Första stoppet var vid den lilla fiskebyn Anse La Raye. En fattig by där de små husen står i rad efter den smala gatan. En del av husen har skapligt hela bräder och är målade och en del som det vid ett ordentligt regn troligen regnar in genom hålen i väggarna. Vackert ligger byn med en sandstrand vid havet och det höga berget som bakgrund.

 

 

 
Efter ett kort stopp fortsatte resan upp i bergen på slingriga vägar. Det saknas skyddsräcken på vägarna här.  Vid sidan av vägen hade några bilar stannat för att beskåda en orm som en guide visade upp. På st Lucia finns det ormar, även farliga sådana, enligt vår busschaufför var det engelsmännen eller fransmännen som tog in dessa. Den ena tog in ormarna och den andra mungon som ju äter ormar😉. Vet inte om det stämmer men det finns bara ormar på St Lucia och Martinique i Karibien. Som överallt i Västindien så har engelsmännen och fransmännen krigat om ön, sammanlagt har ön bytt ägare mellan fransmännen och engelsmännen 14 gånger. Engelsmännen är de som satt sin senaste prägel på ön, vilket betyder att man kör bil på vänster sida. Sedan 1979 är St Lucia en självständig stat vilket firas med independenceday, idag den 22 februari.

På vägen ner mot Soufriere ser vi de båda gamla vulkantopparna, Pitonerna, som gett St Lucia bilden till sin flagga och den lokala ölen sitt namn. När vi började närma oss de nedre svängarna innan staden kände vi att det började lukta lite bränt från bromsarna. Skönt att vi då var framme i staden. Busschauffören stannade vid ett bed and breakfast. Hans nyblivna fru som satt med som co driver i bilen skulle hämta deras resväska eftersom de sovit där några nätter, de gifte sig helgen före och hade firat en kort smekmånad i Soufriere. Busschauffören, John, frågade om vi prövat att dricka kokosmjölk från en färsk kokosnöt ännu. Det hade vi inte och han gick över vägen och fixade fram några nötter. Gott!

 

 

 Efter ett kort stopp i staden åkte vi upp mot den aktiva vulkanen i Sulphur Springs. Här finns det varma källor som man kan bada i och en välgörande svavelluktande lera som man kan kleta på sig för att se yngre ut. Tyvärr så hade vi inte med oss badkläder så vi får stå ut med att ha kvar våra rynkor… Våra vänner i bilen tog ett bad medan vi gick en tur upp till vulkanen och tittade ner i den bubblande och rykande kratern. Det luktade som ruttna ägg från ångorna.
 
 

Efter besöket på vulkanen åkte vi tillbaks till staden för att äta. Vi gick in på en restaurang med utsikt över havet. Åt en god lunch och när vi ätit klart betalar det amerikanska paret hela notan😊. Helt otroligt!

 

 Restaurangen med sjöutsikt.
 Efter maten åkte vi vidare upp i djungeln mot det högsta av bergen på ön. Vi körde förbi den botaniska trädgården, men Anders konstaterar att hela ön är en stor botanisk trädgård, det är lika grönt och vackert även utanför trädgården. På ön finns det gott om vattenfall men även mycket växter vilket gjorde att vi inte såg så väldigt mycket av vattnet. Uppe i bergen regnar det också mest hela tiden, och när vi var där kom det några rejäla regnskurar. Det växer gott om blommor och fruktträd ute i djungeln efter bergssluttningarna, mango, kakao, muskot och grapefruktträd m.fl. Vansinnigt vackert.
 Efter resan uppe på det höga berget är det dags att fara hem, den här gången körde vi utan brända bromsar men det gick lite snabbare i nedförsbackarna. Bussresorna är fortfarande det som varit mest skrämmande under vår resa. Vi åkte tillbaks till Marigot bay och vår busschaufför passade på att visa den fina lagunen för de andra passagerarna. Vår lilla båt blev också en del av sevärdheterna tillsammans med vår historia om resan vi gjort😉. 

Fattig och rik!

 Kontrasterna kan inte bli större. Alldeles nyss körde en till lyxyacht in till bryggan för att lägga till, den är sjukt stor, högst upp baktill har den en helikopter. Samtidigt får vi dagligen frågan från personer på ön om vi kan skänka en peng till lite mat. Trist verklighet på en mycket vacker ö.

Nu har vi varit på St Lucia sedan i fredags och vi ligger i Marigot bay. En jättefin vik som är omringad av mangroveträd och bergssluttningar med skog och fina hus. Även i denna vik skall det enligt en lokal taxichaufför ha spelats in en del scener i filmerna Pirates of the Carabien och filmen Dr Dolittle skall också till en del ha spelats in här och som på flera av de andra Karibiska öarna skall Mick Jagger ha ett hus här… många hus verkar han ha.

 

 
I lördags klarerade vi in i landet. När vi var klar med det ser vi att våra vänner på segelbåten Otilia glider in i hamnen, ett kärt återseende. Vi skildes åt senast på Union Island då de seglade söderut mot Grenada samtidigt som vi for norrut.

På eftermiddagen tog jag och Anders en promenad för att titta på omgivningarna.  Vi tog dingen in till en restaurang där man kan gå via en brygga över mangroveträsket in till fast mark. Vi promenerar upp genom bebyggelsen och kom ner till stora vägen där bananfälten växer höga på ena sidan. Efter promenaden är vi varma och det är så skönt med en kall öl på restaurangen, Pirate Bay, på väg till baks till dingen. Därefter tar vi ett dopp i det blå.  

 

 

Kvällen tillbringades ombord på Otilia med lite rompunch och annat, gott och trevligt.

Söndagen bestämmer vi oss för att tillsammans med besättningen i Otilia promenera åt andra hållet på den stora vägen för att ta oss in mot huvudstaden Castries. Vägen är lång och kuperad men man får en vacker utsikt över berg och dalar. När vi går nerför en lång backe där en skylt varnar för att det är 15 % lutning kommer fyra hästar med ryttare på springande uppför backen. De tävlade och vi skyndar oss av vägen för att inte bli nedsprungna. Stackars hästar. 

 

 
När vi hunnit halvvägs bestämmer vi oss för att ta en buss vidare till staden. Bussarna här är minibussar som tar ca 12 - 14 personer. De har inte någon fast tidtabell utan kör då det är fullt. Har de plats i bilen stannar de och annars kör de vidare. Kostnaden för att åka den resterande vägen, ca 5 5 - 6 km är 2 EC per person (ca sex kronor).
 
Kakaofrukter.
När vi kommer till Castreis var vi hungriga och vi började leta efter något öppet ställe att äta på. Det var ju söndag och nästan allt var stängt. I hamnen ligger tre stora kryssningsfartyg men det verkar som att de som åker på kryssning är kvar på fartygen eller ute på resor till andra delar av ön. Vi hittar tyvärr inte något ställe med lokal mat utan får äta kyckling på KFC. Trist stängd stad så vi tar ganska snart bussen tillbaks igen.
 
Det skall blåsa några dagar och på söndag kväll tog det i ordentligt men vi ligger ju väldigt skyddat här inne i viken.

Idag har vi varit på ett Romdestilleri och tittat på hur man tillverkar rom som ju är nationaldrycken här i Karibien. Rundturen avslutades med lite provsmakning, ca 15 sorter, fanns en del gott, bland annat en banancremerom som vi köpte hem en flaska av till båten. Välkommen hit och smaka😊.

 

 

 Efteråt tänkte vi leta reda på en mysig egen strand där vi kunde bada. Vi gick in på en väg alldeles utanför destilleriet som gick ner mot stranden. Framför destilleriet var det en liten kåkstad med små hus. Vägen som gick ut mot stranden var gropig och lerig. Bredvid vägen var det bananplantager och ängar med några bundna tjurar och längre in på vägen stod det ett lite större föl på vägen, fölets mamma, stoet 😉 var bundet bredvid vägen, så jag antar att man räknade med att fölet skulle stanna kvar i närheten av mamman.
 
När vi kommit fram till stranden som var ganska stor och fin bestämde vi oss trots allt för att inte bada. Det gick ett grovt rör utmed vägen, troligtvis avloppsrör och det gick ner i den fina stranden. Fanns även en del skjul på stranden där det bodde folk. Vi mötte ganska snart en man som bar en machete i ena handen. Han hejade glatt och frågade var vi hade vår bil. Vi talade om att vi bara var ute och gick, verkar inte vara så många som gör det här, i alla fall inte turister. På väg tillbaka mötte vi ytterligare två män som även de hade stora macheteknivar med sig. Lite otäckt kanske men jag antar att de bara skulle jobba på bananfälten.  Knivlagen finns inte här.

När vi kom hem fick det bli bad på stranden i viken här utanför lagunen istället.

Klant och höga höjder!

Härligt, i morse seglade vi vidare mot ön St Lucia. Kändes underbart att vara på väg igen. Efter att vi klarerat ut från Martinique gav vi oss iväg. Det har blåst ordentligt sedan vi kom tillbaks från Sverige så vi har legat i hamn och lyssnat på vinden som vinit i riggen. Eller, vi har ju gjort lite annat också, men…Nu skulle det i alla fall blåsa lite mindre i ett par dagar och då gällde det att passa på att segla.

Vi körde ut från marinan och skulle hissa storseglet när vi kommit ut på lite djupare vatten. Men då var det någon (kan ha varit jag) som inte hade fäst fallet så bra vid storseglet och när vi började hissa seglet for fallet upp i masten medan seglet var kvar vid bommen. Inte bra. Fick lite skäll från gubben som tyckte att jag varit slarvig, hmmm, kanske det. Sedan började vi fundera på hur vi skulle få ner fallet igen. För er som inte är seglare så är fallet det snöre som drar upp seglet. Det går upp på insidan av masten och går ut i toppen och ner.  När det nu lossnade hamnade det ett par meter från masttoppen och trasslade ganska snart in sig i bakstaget och antennen till kortvågsradion.  Vi prövade att sätta fast en metkrok i repet som sitter fast med antennen och drog upp för att försöka få det att fästa vid fallet men gav ganska snart upp. Vi drog ut genuan och seglade vidare istället.

Det märktes att det var ett tag sedan vi var ute och seglade senast. När jag var nere för att laga lunch blev jag sjösjuk, usch, inte så kul. Vid fyratiden på eftermiddagen styrde vi i alla fall in mot Marigot bay på St Lucia, där vi nu ligger. En helt underbar lagun med cocospalmer och sandstrand omgiven av höga berg.  Helt skyddad från vind och vågor. Planen vart att vi skulle ankra men det visade sig snart att lagunen var full med bojar och ankringsplatserna ute i viken in mot lagunen var ganska fulla. Vi bestämde oss därför för att ta en boj första natten och se om vi kunde hitta någon ankringsplats på morgonen efter.

Vi pumpade upp dingen och körde in mot tullkontoret för att klarera in. Då vi skulle lägga till med dingen träffade vi på en dansk familj som vi träffade senast i Muros, Spanien, då vi slog följe med dem och vandrade för att titta på en grotta som sedan visade sig vara en hällristning. tt trevligt återseende och vi bjöd genast in dem till båten på en öl senare under kvällen.

Vi var lite sena till inklareringen och tulltjänstemannen meddelade att vi fick återkomma nästa morgon. Så nu var det dags att åter ta tag i problemet med fallet. Efter lite mer försök med att fiska ner fallet genom att hissa upp en krok gav vi upp. Återstår att hissas upp någon i masten och dra ner fallet igen. Denna någon fick bli jag, tror inte att jag orkar hissa upp Anders och vågar inte testa, det är ju trist om jag inte orkar. Jag har ju varit halvvägs uppe i masten förut men nu fick det bli hela vägen upp alla 15 meter. Jättebra, efter att varit upp i toppen kan jag ju konstatera att jag inte har höjdskräck längre. Fick applåder från en man i grannbåten efter det att jag kom ner igen och en puss av Anders😉. Föreställningen får man ju bjuda på, det är ju alltid trevligt när det händer något.

Kvällen avslutades under solnedgången i sittbrunnen tillsammans med den trevliga danska familjen i båten Infinity.