Mayreau!

Mayreau är en av de minsta öarna i Grenadinerna och en av de fattigaste.  Från Tobago Cays har vi förflyttat oss två distans västerut och har lagt oss i Salt Whistle Bay som ligger på nordvästra sidan av ön. Det är en paradisliknande strand med en ”campresort” med restaurang. På stranden finns det även ett par trötta barer, varav en enligt texten på taket, är den sista innan djungeln😉.  

 

Vi lägger oss för ankar mellan två katamaraner som ligger vid bojar. En boatboy kommer genast fram och försöker sälja på oss strandparty med Lobster(languster). Nej, vi är inte intresserade den här gången heller. Efter att vi lagt till tar vi en tur in till den lilla sömniga byn på ön. Promenerar upp för den enda vägen till byn, en brant backe förbi en kyrkogård med ett antal getter som betar. Går förbi ett antal tomma barer och kommer fram till ett väldigt karibiskt rastaställe, Robs bar. Ett ställe med bild av Bob Marley, raggiemusik och ett hopplock av blommor, vrakved, texter och annat som bygger upp restaurangen. Vi går in och ägaren, Rob, hälsar i hand, en man i åldern någonstans mellan 50 och 70, tandlös, men med ett välkomnande leende och rastaflätor. Vi beställde en Calahoosoup vilket nog var den godaste grönsakssoppa som vi någonsin ätit.
 
 
Efter att vi betalt för maten går vi tillbaks till viken där båten ligger, det har nu regnat och slutat blåsa vilket gjort att båten dragit sig mot de danska grannarna i en stor katamaran, de är inte jätteförtjusta. Anders ror ut och lägger ut ett ankare till för att få ut aktern från den danska båten. På eftermiddagen regnar det och vi samlar in regnvatten med hjälp av vattensamlaren i en balja. Vatten är dyrt i Karibien och det man kan få tag på här är också regnvatten. Vattnet som vi samlar använder vi till att skölja disken i, diskar gör vi vanligtvis i saltvatten. 
 Här har vi pli på barnen...den lilla som sitter på paddelboarden är nog i två - tre årsåldern. 

Kvällen tillbringar vi i båten. Strumpan sover, men så plötsligt flyger en fladdermus in i genom förpiksluckan och ut baktill. Då vaknar hon och resten av kvällen är hon alert och på jakt ute på båten.

 

 

 Söndagen tillbringar vi i båten, badar, solar och promenerar in till byn för att försöka hitta internet som fungerar. Det är långsamt idag blir svaret på de restauranger som vi besöker. Nå ja, vi får försöka på nästa ö istället, Union Island... 

Ett härligt 2018!

 
Så har då 2018 firats in. För oss har ju 2017 varit ett speciellt år då vi kastat loss för att leva vår dröm under ett år. Vi hoppas nu att 2018 blir lika spännande. Nyårsafton firades efter en liten fördrink här i båten på restaurang tillsammans med besättningarna på Otilia och Walkabout. Fördrinken blev lite rompunch som ju är nationaldrycken här. Efter maten på restaurang Plantagen blev det lite dans och därefter fyrverkeri.
 
 
Under middagen kunde vi inte undgå att fantisera lite om de två borden närmast som hyste besättningen på en av lyxyachterna som ligger i inloppet till bukten. Tillsammans på de två borden var det ca 25 personer. En äldre dam i rullstol var familjens överhuvud tillsammans med en äldre herre. Sedan var det troligen söner, döttrar, fruar, män och barnbarn och så en del av besättningsmännen med VHF radio för kontakt med skeppet. Med på restaurangen hade de kylväskor med egen dricka. Var ju skoj för dem att de fick tillfälle att vara tillsammans med oss andra vanliga dödliga på restaurangen 😉. Finns gott om lyxiga båtar här och vi inser ju att vi har en av de minsta båtarna. Men ja, den räcker till oss två och till Strumpan förstås.
 
Igår tog vi det ganska lugnt som så många andra säkert också gjorde på nyårsdagen. Badade, läste och tog en liten promenad på eftermiddagen. Idag har vi börjat dagen med att bunkra vatten och mat inför morgondagens segling mot Tobago Cays. Ett korallrev i hästskoform med några småöar inuti där vi skall tillbringa ett par dagar med att dyka och snorkla och titta på fiskar och sköldpaddor. Inga bofasta på öarna och ingen wifi...
 
Förmiddagen på nyårsafton var det förresten simträning här i bukten. De flesta kanske vet att vi är lite intresserade av simning, tävling och träning då barnen simmat under uppväxten. Så lika, men ändå sån skillnad mot hemma. En simtränare med klocka (inte så olika hemma) på strandpromenaden och simning, mest frisim, av ett tiotal ungdomar mellan två bryggor från dykklubben till Gingerbredcafé. Inga startpallar eller möjlighet att träna vändningar precis men ett fantastiskt skönt klimat att träna i.
 

Sköldpaddor, kolibrier och Dollys taxi

Igår delade vi på en Taxipickup med besättningarna från Walkabout och Otilia och åkte under två timmar runt ön och såg det mesta. En hel del av det vi fick se hade vi redan promenerat till, större är inte ön, men nu fick vi lite guidning om platserna och framför allt om hur livet och det politiska styret fungerar på Bequia. Bequia ingår i St vincent och Grenadinerna, det har varit ett självständigt land sedan 1979 då det blev ”fritt” från Storbritannien. Tidigare ar det även tillhört Frankrike men övergick till Storbritannien i en överenskommelse.
I inloppet till bukten Admirality bay står kanoner på en höjd som vittnar om de krig som Frankrike och Storbritannien utkämpade, ett krig som Frankrike vann.
Norra delen av ön bebos i stort sätt bara av ”utlänningar”, mest amerikaner men även en del fransmän. Orsaken till detta är att marken köpts upp av en amerikan som säljer av den dyrt. På nordöstra delen av ön ligger The Oldhegg Turtle Sanctuary. Under drygt 12 år har man samlat in sköldpaddsungar när de kläckts och behåller dem i bassänger under sju år innan man släpper tillbaks dem i havet igen. Målet är att bevara vattensköldpaddan. Vattensköldpaddan som kan bli 200 år gammal kommer tillbaks till samma strand där den kläcks för att lägga sina egna ägg. Man arbetar även med information till barn och ungdomar på skolor för att öka förståelsen för att ett levande hav och korallrev med sköldpaddor mm är en förutsättning för att turister skall vilja komma till ön och man tjänar mer pengar på sköldpaddorna levande än döda. Något som den yngre generationen förstår.
Efter ett stopp för att titta på utsikten från Mount Plesant kör vi ner mot Frendship bay och vår guide Dolly berättar om valjakten som sker varje år. På ön jagas knölval och man har tillstånd att skjuta fyra stycken valar varje år. Ofta skjuter man dock bara en val, både på grund av att det är svårt att lyckas skjuta den och att valen är stor och räcker. Hela valen används, köttet blir mat och benen gör man smycken av som säljs till turister. Valen får bara jagas på traditionellt sätt i segelfiskebåtar och med harpun.
En liten kolibrie
Efter den guidade turen går vi till restaurangen Porthole och äter en god fish Creole. Trevligt och gott. Efter det blir det en öl på en lokal bar och vi ser en liten svartgrön kollibrie som samlade nektar i blommorna. Så söta. Under tiden vi väntar in nyåret på Bequia promenerar vi, badar, solar och snorklar i det kristallklara vattnet. Ett nyår som här kommer fem timmar efter nyåret i Sverige.
Så ha ett riktigt Gott Nytt år! Och ett jättestort grattis till dottern som fyller 22 år på nyårsafton😊