Kanal genom Skottland

Ni ligger vi i Inverness efter att vi korsat Skottland från väst till östkust via Caledonial Canal. Vi kastade loss från Banavie i måndags eftermiddag och kom snart ikapp en spansk familj bestående av sex personer i tre kanoter. Två tonåringar paddlade i den ena och de kryssade runt framför oss ett tag innan de stannade vid ena kanalkanten och släppte förbi oss. Troligtvis första gången de paddlade och det fanns en del teknik att förbättra. 

 

Paddling är inte lätt...
När vi kommit förbi kanoterna puttrade vi upp i kanalen slussade upp ett par slussar och förbi den första sjön Loch Lochy till en liten hamn i Laggan. I Laggan hyrde man ut motorbåtar till hugade kanalåkare. Motorbåtarna hade skavmärken mest överallt runtomkring på skrovet. Verkar vara svårt att köra båt i slussarna. Det blåste upp på kvällen och blev riktigt kallt, nio grader under natten, då är det skönt att ha värmare.
 Men om man inte vill paddla kan man ju alltid ordna ett segel.
På tisdagen slussade vi vidare upp i kanalen via sjön Loch Oich till Fort Augustus. Där kom vi till en slusstrappa ner mot Loch Ness. I staden var vi en del av turistattraktionen. Mängder med turister stod och tittade på slussningen. En hyrmotorbåt hamnade mellan oss och Alma och J fick ensam lägga till sin båt och sedan skynda sig bak för att se till att inte hyrbåten åkte in i hans vindroder, vilket hände i första slussen. Nedanför slussarna stod en man i full traditionell skotsk klädsel och spelade säckpipa och i den mysiga byn fanns fina små hus och ett pampigt slott. Vi tittade runt i staden och tog en promenad upp på ett av bergen bredvid. Under kvällen grillade vi på bryggan tillsammans med J från Alma. Mumsigt med grillat och potatisgratäng.
 
Onsdag morgon hade vi inte någon sluss att passa och tog en skön sovmorgon. Vi skulle segla ut på Loch Ness på spaning efter Nessie. Vi var inte ensamma om att spana och flera båtar med turister körde ut från hamnen. Vi seglade en stund men när vår knopmätare visade på en halv knop gav vi upp och satte på motorn. Dagen etapp skulle ta oss till slottsruinen Urquhart. Väl där la vi oss tillsammans med Alma vid en boj i en vik innanför slottsruinen och pumpade upp vår dinge för att åka in och titta på slottet. Dingen har legat nedpackad sedan Västindien och den läcker lite men vi tog med pumpen och körde in till slottet. Väl där kom en vakt fram och berättade att vi behövde lösa biljett för att titta på slottet och att det då ingick en liten film. Vi köpte biljett och tittade på filmen och slottet. Intressant historia om slottet som byggts i omgångar från 500 till 1500-talet och som naturligtvis innehöll en hel del krig och slag och som slutade med att slottet till stora delar sprängdes för att det inte skulle komma i fiendens händer. Kvällen blev fridfull, varm, lugn och solig.
 Intensiv spaning efter Nessie...
Men man skall låtsas att man inte ser henne så visar hon sig nog...
Nej, ingen bild på Nessie.
 
Runt Caledonian kanal är det väldigt vacker och storslagen natur och har man inte båt kan man vandra eller cykla på gångstigen bredvid kanalen eller hyra kanot och paddla mellan slussarna. Tälta kan man göra i naturen runt kanalen. 
 
Torsdag morgon sken solen och när vi hade en fin vind. Vi släppte ut genuan och seglade till det var dags att åter åka in i kanalen. Ett par slussar, någon bro och en slusstrappa senare var vi i Inverness och vi ligger nu i en gästhamn utanför kanalkontoret. Imorgon fredag skall vi in till staden, handla mat, diesel och förbereda oss för den sista överfarten, denna gång över Nordsjön mot Norge eller eventuellt direkt mot Sverige.  Om allt går som vi har tänkt oss så kommer vi till Dragsmark på söndag eftermiddag den 29 juli😉.
 
 

Slott och Whiskey!

Jo, rätt igen, vi är fortfarande kvar i Skottland. Vi var kvar i Oban till lördag morgon då vi kastade loss och seglade mot Fort Williams och Kaledoniska kanalen. Kanalen kommer att ta oss tvärs genom Skottland till den östra kusten men just nu ligger vi i kanalen 12 slussar upp.

Innan vi åkte från den mysiga staden Oban passade vi på att gå och titta på ett gammalt slott. Slottet var från 1100-talet och det var inte så mycket kvar av själva slottsbyggnaden. Vi gick en guidad tur och fick höra en intressant historia om krig och stridigheter genom tiden fram till klanen Mac Dunollie nuvarande liv. Den nordvästra delen av Skottland har varit och är svårtillgänglig från land och därför har de flesta influenser kommit med inseglande personer från Irland. Det keltiska språket härstammar från samma ställe och i Skottland är det Gaeliska som är det ursprungliga språket. Nu lär man sig det i skolan men det är få som använder språket dagligen. Enligt vår guide betyder mac son och klan betyder söner och döttrar till.  

 

Klanen Dunollie äger fortfarande slottet men under 1700-talet tog man stenar från slottet och byggde till ett befintligt hus istället. Detta hus har man senare byggt till i omgångar och varje gång har tillbyggnaden varit högre och större än den förra delen av huset. Spännande att höra och väldigt vackert runt slottet och huset.
 På fredag eftermiddag besökte vi även Oban whiskeydestilleri. Det ingick lite provning av ett par av de whiskeysorter som de tillverkar. Eftersom jag inte är någon whiskeyälskare så fick Anders det mesta av min whiskey med. Han var dock inte ledsen för det.  Inne på själva destilleriet fick vi inte ha kameror på och vi fick även stänga av mobiltelefonen. Brandrisken påstod de😉 när de ville att vi skulle stänga av.  Så drick inte whiskey och prata i telefon samtidigt.

Igår kväll efter att vi slussat in i första slussen av Kaledoniska kanalen träffade vi på båten Ultima från Göteborg med besättning. Vi är båda med ju med i jordenruntseglarklubben och vi fick en trevlig pratstund om långsegling mm. Vi fick även hälsa på deras lilla gulliga katt som de hade med sig. Jo det finns några till som har med sig sin katt på resan. Här i Storbritannien fick de dock inte ta iland katten.

Så när vi skulle slussa uppåt i morse kom ytterligare en jordenruntseglarbåt från Göteborg. Det var ensamseglaren J i sin båt Alma som dök upp och slussade tillsammans med oss. Även han på väg hem efter att ha åkt varvet runt jorden under tre år. Trevligt att få sällskap i kanalen.  

  Vi slussade elva slussar upp till en liten by ca en km från den andra slussen. Vi hade mycket publik men det gick bara bra att slussa. Anders stod själv i båten och hanterade båda tamparna via båtens vinschar, Alma låg fast i oss. Jag och J på Alma tog emot repen och drog fram båtarna i slussen. Efter vi lagt till passade vi på att tvätta lite kläder eftersom det fanns tvättmaskin och torktumlare i närheten. Vi tittade också in på puben och såg VM finalen i fotboll. Förvånade?

 Ben Nevis, Storbrittaniens högsta berg.
Hogwarts expresen, ångloket Jacobite gick förbi slussarna i Banavie.
Från Fort William och förbi där båten låg gick tåget som användes som ”Hogwarts expressen” i Harry Potterfilmerna. Det är ett ånglok som är väldigt populärt att åka med. Tåget var fullbokat så vi missade att åka med det men tog istället ett något modernare och billigare dieseltåg som gick samma sträcka. Tåget stannade för fotografering på den höga fina bro som man kan se i filmerna. Naturen på vägen till Mallaig var fantastiskt fint, höga gröna berg, några hjortar och en trana. Väl framme vid tågets slutstation gick vi ur tåget för att ta en snabbtitt på den lilla byn. När vi gick förbi stationsbyggnaden kommer en person bärandes en stor trutfågelunge som hade gått in via svängdörrarna. Det fanns en Fish and Ships restaurang inne på stationen. Vem kan klandra henne, det är väl ganska gott med tillagad fisk.
 Bron i Glenfinnan är också med i Harry Potterfilmerna. 
 

Crinan kanal!

Igår fick vi ett riktigt härligt träningspass, vi åkte på kanalen genom halvön Kentire på sydvästra Skottland. Kanalen består av 15 slussar och 12 av dessa får man sköta helt själv och manuellt. Dvs man öppnar slussportarna genom att dra och skjuta på med hela sin kroppstyngd, kör in båten, stänger portarna, öppnar luckorna så att vattnet kommer in (eller ut) genom att veva, och när man är klar får man öppna portarna på nytt och köra ut och därefter på nytt stänga portarna… Ni förstår fyra slussportar per sluss, många portar blir det.  

 Dags att stänga porten.

En nöjd kapten i regnväder

 Lägg gärna märke till vem som gör det hårda arbetet.
Dagen innan vi kom fram till Adrishaig pratade vi med några engelsmän som åkt kanalen förr, de sa att man behövde vara tre för att klara av slussningen. Det hade naturligtvis varit enklare att vara tre men då hade vi fått betala 60 £, ca 750 kr för en person som följde med och hjälpte till. Det hade vi inte lust till men vi frågade tjejerna på kanalkontoret men de tyckte också att det var onödigt.  Det var ju inte någon brådska, vi kunde ta det lugnt.  Det lugna vädret gjorde att det inte var så många som tog kanalen just nu men helst ville man att två båtar skulle slussa samtidigt, även i Skottland har det varit torka och de ville spara på vattnet.
 
Det började regna på tisdag kväll och när vi vaknade på morgonen regnade det fortfarande, bara att ta på sig regnkläder. Ja vädret kan man ju inte råda över och när vi funderar på det så var det nog på Horta i slutet av Maj som vi hade riktigt regnigt väder sist så lite Skotskt regn fick vi stå ut med. På morgonen innan vi startade gick Anders till kanalkontoret för att få ok till att vi kunde starta. Då stod en av tjejerna och tittade med kikare in i dimman, men då hon inte kunde se någon båt fick vi ok för att starta slussningen uppåt.
 Vid de första två slussarna hjälpte tjejerna till och gick igenom hur det hela skulle gå till. Sluss nummer fyra fick vi klara själva, men där var även en bro som det fanns broskötare till. Vi öppnade portarna och han stängde av bron och öppnade den. Sedan var det bara att släppa in vattnet. Man skulle öppna lite långsamt i början. Brovakten stod bredvid när jag vevade upp luckan och jag frågade om det gick lagom fort. Jo då jag kunde öppna hur snabbt eller långsamt jag ville sa på ett väldigt han ingen brådska, En halv minut senare tog han veven och vevade upp båda luckorna så att de blev helt öppnade… jag vevade helt klart för sakta. ´

Kanalen gick genom det gröna landskapet och även om det regnade var det väldigt vackert och fridfullt. Vid en del slussar stannade bilar med folk som hjälpte till med slussportarna och pratade. Många trevliga möten brev det under dagen. På eftermiddagen kom vi fram till Crinan och vi stannade i hamnbassängen innan sista slussen som skulle ta oss ut till havet igen. Crinan var en liten trivsam by med ett café och ett hotell vid slussarna. Riktigt gemytligt.

Onsdag kväll tittade vi igenom strömtabeller och pilotböcker för att komma fram till när dagen efter som det skulle vara bra att åka vidare mot Oban. Vi hade läst att det på en del ställen vid vissa tider kan vara en ström på upp till åtta knop, vår båt går som snabbast i sju. Vi kom fram till att det skulle vara bäst att åka från Crinan strax efter tio. På morgonen stämde vi av vår tanke om starttid med fyra äldre engelska herrar i en segelbåt. Jo de skulle också till Oban och hade räknat ut att det var bra vid den tiden. Vi hade räknat rätt och hade medström hela turen upp till Oban. Vi körde motor i en dimma som låg som en spindelväv över öarna och på havet syntes inte en krusning. Lugnt och vackert.