Fattig och rik!

 Kontrasterna kan inte bli större. Alldeles nyss körde en till lyxyacht in till bryggan för att lägga till, den är sjukt stor, högst upp baktill har den en helikopter. Samtidigt får vi dagligen frågan från personer på ön om vi kan skänka en peng till lite mat. Trist verklighet på en mycket vacker ö.

Nu har vi varit på St Lucia sedan i fredags och vi ligger i Marigot bay. En jättefin vik som är omringad av mangroveträd och bergssluttningar med skog och fina hus. Även i denna vik skall det enligt en lokal taxichaufför ha spelats in en del scener i filmerna Pirates of the Carabien och filmen Dr Dolittle skall också till en del ha spelats in här och som på flera av de andra Karibiska öarna skall Mick Jagger ha ett hus här… många hus verkar han ha.

 

 
I lördags klarerade vi in i landet. När vi var klar med det ser vi att våra vänner på segelbåten Otilia glider in i hamnen, ett kärt återseende. Vi skildes åt senast på Union Island då de seglade söderut mot Grenada samtidigt som vi for norrut.

På eftermiddagen tog jag och Anders en promenad för att titta på omgivningarna.  Vi tog dingen in till en restaurang där man kan gå via en brygga över mangroveträsket in till fast mark. Vi promenerar upp genom bebyggelsen och kom ner till stora vägen där bananfälten växer höga på ena sidan. Efter promenaden är vi varma och det är så skönt med en kall öl på restaurangen, Pirate Bay, på väg till baks till dingen. Därefter tar vi ett dopp i det blå.  

 

 

Kvällen tillbringades ombord på Otilia med lite rompunch och annat, gott och trevligt.

Söndagen bestämmer vi oss för att tillsammans med besättningen i Otilia promenera åt andra hållet på den stora vägen för att ta oss in mot huvudstaden Castries. Vägen är lång och kuperad men man får en vacker utsikt över berg och dalar. När vi går nerför en lång backe där en skylt varnar för att det är 15 % lutning kommer fyra hästar med ryttare på springande uppför backen. De tävlade och vi skyndar oss av vägen för att inte bli nedsprungna. Stackars hästar. 

 

 
När vi hunnit halvvägs bestämmer vi oss för att ta en buss vidare till staden. Bussarna här är minibussar som tar ca 12 - 14 personer. De har inte någon fast tidtabell utan kör då det är fullt. Har de plats i bilen stannar de och annars kör de vidare. Kostnaden för att åka den resterande vägen, ca 5 5 - 6 km är 2 EC per person (ca sex kronor).
 
Kakaofrukter.
När vi kommer till Castreis var vi hungriga och vi började leta efter något öppet ställe att äta på. Det var ju söndag och nästan allt var stängt. I hamnen ligger tre stora kryssningsfartyg men det verkar som att de som åker på kryssning är kvar på fartygen eller ute på resor till andra delar av ön. Vi hittar tyvärr inte något ställe med lokal mat utan får äta kyckling på KFC. Trist stängd stad så vi tar ganska snart bussen tillbaks igen.
 
Det skall blåsa några dagar och på söndag kväll tog det i ordentligt men vi ligger ju väldigt skyddat här inne i viken.

Idag har vi varit på ett Romdestilleri och tittat på hur man tillverkar rom som ju är nationaldrycken här i Karibien. Rundturen avslutades med lite provsmakning, ca 15 sorter, fanns en del gott, bland annat en banancremerom som vi köpte hem en flaska av till båten. Välkommen hit och smaka😊.

 

 

 Efteråt tänkte vi leta reda på en mysig egen strand där vi kunde bada. Vi gick in på en väg alldeles utanför destilleriet som gick ner mot stranden. Framför destilleriet var det en liten kåkstad med små hus. Vägen som gick ut mot stranden var gropig och lerig. Bredvid vägen var det bananplantager och ängar med några bundna tjurar och längre in på vägen stod det ett lite större föl på vägen, fölets mamma, stoet 😉 var bundet bredvid vägen, så jag antar att man räknade med att fölet skulle stanna kvar i närheten av mamman.
 
När vi kommit fram till stranden som var ganska stor och fin bestämde vi oss trots allt för att inte bada. Det gick ett grovt rör utmed vägen, troligtvis avloppsrör och det gick ner i den fina stranden. Fanns även en del skjul på stranden där det bodde folk. Vi mötte ganska snart en man som bar en machete i ena handen. Han hejade glatt och frågade var vi hade vår bil. Vi talade om att vi bara var ute och gick, verkar inte vara så många som gör det här, i alla fall inte turister. På väg tillbaka mötte vi ytterligare två män som även de hade stora macheteknivar med sig. Lite otäckt kanske men jag antar att de bara skulle jobba på bananfälten.  Knivlagen finns inte här.

När vi kom hem fick det bli bad på stranden i viken här utanför lagunen istället.

Kommentera här: