Vi fortsätter att låna bloggen!

Det känns konstigt att skriva på en blogg som heter Strumpan på äventyr nu när vi inte är en del av Strumpans äventyr… men det är ju krångligt att byta och vi hoppas ju fortfarande på att hon kommer till rätta. Nu har vi promenerat, satt upp lappar och ropat i några dagar och det känns jättetrist att vi inte sett en skymt av Strumpan. Vi har sett säkert hundra andra katter som lever på gatan i grupper. De får mat och vatten utställt av någon så de är ju inte undernärda men de är många. Nu börjar de dessutom reagera på namnet Strumpan och tittar upp lite nyfiket. Igår anmälde vi till polisen som skulle vidarebefordra bild och kontaktuppgifter till djurskyddet. Får hoppas att det är någon snäll person som hittar henne och anmäler till dem. Vi eller mest jag har gråtit floder så bloggen har fått ligga nere.

Innan det tråkiga med Strumpan hände seglade vi från Teneriffa via San Miguel till San Sebastian på La Gomera men före det var vi med på en till bryggfest. Det var vår båtgranne, den lilla belgaren (med munspelet) som bjöd in till ett knytkalas där man skulle ta med något sött. Han fyllde år och bjöd på Crepes Suzette som han gjorde i ordning i en stekpanna på bryggan. Även nu fanns det musiker på bryggan. Det blev tvåradigt dragspel med en fransman som sålt av allt och nu lever med en väska, sitt dragspel och söker plats på någon segelbåt för att segla till Cap Verde, gitarr med L från s/y Anemone, munspel från belgaren och kontrabas…från en fransman som till vardags spelade med filharmonikerna i en fransk stad. Nu skulle han vidare tillsammans med sin fru till Gambia och därefter till Cap Verde för att spela med musiker där och göra en konsert som skulle filmas för att visas för franska barn.  Basen var gjord av kolfiber (för att klara den fuktiga miljön i båten) och tog upp en hel koj i båten, kunde enligt honom troligtvis användas livbåt om han kom i sjönöd. En trevlig kväll med mycket prat och musik.

 

Torsdagen seglade vi iväg till San Miguel, en turistort med en fin gästhamn. Vi var ju på mellanlandning så vi hann bara med en promenad bland de stora hotellen på kvällen. Fredag morgon seglade vi vidare mot La Gomera. Vi hade vinden in bakifrån och seglade på i ganska bra fart till vi ändrade kurs och Teneriffa läade, då blev det vindstilla och motor. Plötsligt fick vi se ett antal fenor som stack upp ur havet, det var troligen ett gäng pilotvalar som låg och sov. Sedan fick vi se fullt med valar som hoppade både längre bort och så nära som fyra-fem meter från båten. Pilotvalen väger bara si så där tre ton när den är vuxen kanske 5-6 meter lång…men kändes ändå rätt stor när den simmade mot båten för att dyka ner under den. När vi närmade oss La Gomera hade vi vindstyrkor på upp till 14 meter/sekund motvind. Det blir accelerationsvindar när det blåser mot och mellan öarna.  

 
Toppen av vulkanen Teide på Teneriffa ses sticka upp ur molnen.
Ser ni fåglarna?

La Gomera är en väldigt vacker ö. Den har höga vulkanberg och huvudstaden San Sebastian, där vi nu är, ligger i en dal. Totalt bor det bara ca 22 000 personer på ön vilket gör att det känns som att alla känner alla. Alla är trevliga och tar det ganska lugnt och även om busschauffören som vi åkte med idag säkert tutade ett hundratal gånger under resan, så var det för att varna framför en kurva eller för att hälsa på någon eller tacka. 

 Något som är speciellt för La Gomera är att det finns ett visselspråk här, Silbo. Språket har troligtvis utvecklats för att kunna kommunicera mellan personer på långt håll mellan bergssluttningarna (innan mobiltelefonens tid) vilket ju var praktiskt då ön har ett så bergigt landskap. För att inte språket skall dö ut ingår det numera i undervisningen i skolan. Vi hörde ett par personer i stan igår som visslade i olika melodier till varandra, häftigt, man undrar ju vad de pratade om.

Igår tog vi bussen till Arure för att vandra ner till kuststaden Valle Gran Rey. Bussresor uppe bland bergen är ganska hissnande. Även om busschaufförerna är duktiga och trevliga, vinkar åt alla och de ju också vill överleva, så går vägarna högt upp i bergen, är smala och vindlar sig så att de nästan slår knut på sig själva. Hade varit bra med säkerhetsbälte då. I bussen fanns skylt om att det skulle användas men säkerhetsbältena var bortplockade.  

 

 
Vandringen var härlig med en nedför lut på 852 höjdmeter…uppför gick det bara 100 höjdmeter. Den var ganska påfrestande även om det ju fanns en del som gick vandringen åt andra hållet vilket ju säkert var värre. Hela vandringen på ca 7 km tog tre timmar. Högst upp på toppen välde molnen in men när vi kom något längre ner fick vi en fantastisk utsikt över landskapet.  Skönt att komma ifrån lite och röra sig i andra trakter än runt båten ett tag.

 

 

 
 

 

Kommentera här: