Resan fortsätter...
Ackanemej, ackanemej, vi kommer aldrig fram...Så sa Kajsa-Fina i boken Utvandrarna när hon var på väg till Amerikat. På den tiden tog seglasten från Karlskrona till New York tre månader och en del dog av skörbjug och andra sjukdomar. Riktigt så eländigt är det inte här. Vi har sex apelsiner och fyra äpplen kvar och konserver för några veckor.
Nej då vi har det bara bra, solen skiner och det är ganska varmt idag, det är bara det att vi vill komma fram till Irland, stå på fast mark, duscha och gå till en pub;) .
Igår morse när det var stiltje och vi fyllde på diesel från de sex 20 liters dunkar som vi har surrade på däck räknade vi ut hur mycket det gått åt och kom fram till att vi hade diesel för 64 timmar. Vi insåg att det kanske inte skulle räcka hela vägen fram. Vi har nu vind men den kommer rakt mot oss i riktning från målet Kinsale. Bara att kryssa fram med segel så länge vi har vind. Tyvärr gör ju det att det går långsamt mot mål och vi kommer antagligen inte fram förrän förhoppningsvis någon gång under lördagen. De här har varit den lugnaste seglatsen hittintills men den strategisskt svåraste. Mycket stiltje och när det blåst så har det hela tiden varit emot oss. Men hellre det än för mycket vind. Ett säkert tecken på att vi börjar närma oss land, en fluga och fjäril har flugit förbi.170 NM till Kinsale..