Så nära hemma!

Jo, nu är vi i Sverige igen och närmare bestämt Resö i norra Bohuslän. Denna vackra hamn besökte vi ofta när barnen var små. Här finns ett hopptorn och det var roligt för barnen och oss att hoppa från ner i det härliga vattnet, vacker natur och en minigolfbana. Ett bra ställe att vila upp från den sista överfarten, handla mat och duscha. Intressant att se det ordnade kaos som inträffar i hamnarna på västkusten på sommaren. Vi var framme vid tiotiden och fick plats utanför en norsk segelbåt.  

  Soluppgång på svenskt vatten.

Att åka hem känns roligt och det skall bli så härligt att träffa alla och speciellt barnen. Under veckan har vi dock känt lite panik och ångest över att äventyret är slut. Visst hade det varit härligt om man kunde backa tiden lite eller hänga sig på minutvisaren lite så att tiden inte gick så fort under året (gäller kanske inte överfarterna). Samtidigt känns det som att vi varit borta i en halv evighet. Kommer vi överhuvudtaget ihåg hur man jobbar? Jo jag vet, det tar någon vecka och sedan är det som man aldrig varit borta eller… Hoppas att vi kan behålla lite av det avstressade lugnet och kommer ihåg att ta tillvara på de fina sommar och höstkvällarna för att fortsätta vara ute i naturen. Vi har ju knappt varit inne en sekund under det senaste året. Diskmaskin och rinnande varmvatten är något jag ser fram emot i alla fall. Och dottern har sagt ifrån! Nu är det färdiglekt och dags att komma hem och jobba.

När vi vistades i Karibien frågade min pappa mig vid flera tillfällen om det fanns några ormar på ön som vi var på. Ofta var svaret nej även om det sedan visade sig att någon obetänksam person tagit med ormar in till ön och att även dessa trivdes i det härliga varma klimatet. Visst är det lite lustigt, om än inte för sonen, att det var i lilla trygga sommarstugan på landet i Sverige som han blev biten av en rackare till huggorm. Inte så skoj, de är giftiga de små slingriga sakerna. Men poängen är att ofta är vi räddare för det vi inte känner till och tror att allt är farligare någon annan stans.

I lördags morse kastade vi loss från den inre marinan i Inverness. Vi skulle slussa ut de två slussarna som var kvar av Caledonian canal och vi skulle vara där ”BANG ON” innan åtta för att hinna med enligt slussvaktaren. Jo vi var tidiga och fick plats i slussen tillsammans med båten Alma och en holländsk båt. Efter slussningen kom vi ut i en grund vik men då det var högvatten vid sjutiden och tidvattnet nu på väg så fick vi en fin medström ut. Det var stiltje och vi puttrade med motor ut längs med den Skottska kustremsan och sedan ut på Nordsjön.  

 En sälkolloni på väg ut från inverness.
Efter ett tag sa vi hej då till Alma via VHF radion. J på Alma skulle segla mot Norge medan vi hade beslutat oss för att gå direkt till Sverige. Dagen gick fort och vi läste, pratade och jag stickade klart ett par vantar så nu är jag rustad för den svenska vintern😉. Vi önskar oss mycket snö kommande vinter😉. På kvällen när jag lagt mig fick Anders se en massa måsar som dök på ett stim med småfisk i ett område, så helt plötsligt så kommer en val upp och gör ett dykande ner i stimmet. Efter det skingras alla måsar, det som var kvar av stimmet har även det skingrats efter valen tagit en munfull. Häftig upplevelse, man skulle inte sova…men skönt är det.

När jag vaknade vid tretiden på morgonen var vi mitt ute bland olje och naturgasplattformer. Bara att väja och hålla sig utanför säkerhetszonen som är runt varje plattform. Runt plattformarna fanns även en hel del båtar ankrade.  

 

Under söndagen börjar jag klaga lite över att vi inte sett några delfiner under seglingen på Nordsjön, vi hade läst att en av de större grupperna av flasknosdelfiner finns i bukten utanför Inverness och nu hade vi kommit ut ur bukten. Knappt hade jag sagt det förrän en grupp delfiner, dock inte flasknosdelfiner, kom upp vid båten och lekte i bogvågorna under en lång stund. Sedan kom det delfiner flera gånger under eftermiddagen och sedan fick vi även se en val som simmade en bit framför båten.
 
Man tröttnar aldrig på att se delfinerna leka.

Måndagen hade vi en fin vind och vi seglade på i drygt sex knop innan vinden lugnade sig fram på kvällen. Vi närmade oss norska kusten och hissade gästflaggan så att norrmännen skulle vara nöjda och glada. Nu var det inte någon norrman som såg vår flagga. Dimman låg tät när vi seglade förbi kusten under natten och förmiddagen och även om vi bara låg någon sjömil från kusten så såg vi inte land en enda gång. Vi såg inga båtar heller även om vi hörde dem och såg på AISen att de passerade bara några 100 meter från vår båt. Utanför den norska kusten var det motström och vi började räkna på när vi skulle komma fram. Ett tag såg det ut som att det kunde bli sen eftermiddag innan vi kom fram men så när vi kom ut från kusten släppte motströmmen och vi fick en svag medström in mot Sverige.  Härligt att efter 515 NM och fyra dygnssegling se de bohuslänska klipporna och att känna doften av tallskog på väg in mot hamnen. 

Dimman ligger tät över Norges kust. 
Då är det skönt att ha AIS men, hur gör vi här. Fiskebåtar som kör sakta som tur är. 

Nu skall vi ta det lite lugnt och fira lite födelsedagar innan vi kommer hem till Dragsmark på söndag. Eftersom vårt hus är uthyrt juli ut så kommer vi att vara kvar där ett par dagar så kom gärna förbi på en fika och pratstund.  

  Det kommer att dröja ett tag innan vi ser en sådan fin soluppgång igen.