Innan vi seglade ut på vår ö-rundtur hade vi bokat en hyrbil för att åka runt på Guadeloupe i ett par dagar. I tisdags hämtade vi bilen, en liten Peugeot 206, inte världens kvickaste eller starkaste men en fin liten bil.
Målet för första dagens bilåkning var norra delen av Basse Terre vilket är den västra vingen av Guadeloupes två vingar, ön ser ut som en fjäril där den östra vingen är platt omringad av vita stränder och hotell och den västra är bergig.
Vi gjorde vårt första stopp vid Cascade aux Ecrevisses, ett populärt vattenfall visade det sig, där bussar stannade och turister promenerade ner till en platå där man kunde se fallet. Vi följde vattnet lite längre ner och där blev det färre turister. Mycket vackert med vatten och regnskog.
Andra stoppet gjordes kort därefter vid Maison de la Foret för att vandra in i regnskogen. Det blev en dryg timmas vandring längs med ett vattendrag och upp i skogen. Grönt frodigt och vackert. Vi fikade i skogen och efter att vi kommit tillbaks till bilen och börjat köra började det regna. Vi segade oss nu uppför berget i nationalparken, det var inte den starkaste bilen vi valt, men efter uppförsbacke blir det ju nedför😉.
När vi kommit över ön till västra sidan kommer vi fram till byn Malendur Galets som ligger mittemot ön Pigeon. Ön och vattnet runt omkring är naturreservat och känt för sin fina undervattensnatur, främst genom Cousteaus filmer. Vi höll oss dock på land och nöjde oss med att äta fisk, grillad tonfisk, gott men de har vassa ben vilket M fick känna på, tur att hon fick hostat upp benet som satte sig i halsen.
Anders hade ”lovat” M att hon skulle få se en sköldpadda, så nu var det dags. Vi körde norrut mot Deshaies där vi tidigare legat med båten och sett sköldpaddor simma runt, och visst fick hon se ett par sköldpaddor även om de var ganska långt borta. Efter att vi även tittat på Honoré policestation, från Mord i Paradiset åkte vi vidare till den stora sandstrand som ligger norr om byn. Stora vågor sköljde upp på stranden men vi tog ett ganska snabbt dopp eftersom det på nytt började regna. Rundturen avslutades denna dag med lite bunkring av vatten, mjölk och konserver inför den kommande atlantöverfarten. Vi fick med hälften av flaskvattnet denna dag, 75 liter.
Onsdagen körde vi söderut mot ytterligare vattenfall, Chutes du Carbet. Vi gick först lite fel när vi skulle till vattenfallet och kom ner till en vacker lagun där man kunde bada. Tyvärr fick vi ju inte med oss badkläderna ner till lagunen och 400 meters extra promenad rakt upp för att hämta badkläder kändes inte så lockande.
Vattenfallen har en fallhöjd på 115 och 110 meter och är imponerande att se. De ligger naturligtvis högt upp på ett berg och för att komma fram till det på 110 meter är det från parkeringen en promenad på ca 20 minuter. För att komma fram till det på 115 meter är det en ganska lång vandring och klättring så vi hade beslutat oss för att nöja oss med det mindre. När vi tittat färdigt på vattenfallet i regnskogen började den göra rätt för sitt namn och vi blev ganska blöta innan vi kom fram till bilen.
Vårt nästa mål för dagen var att ta oss upp på den aktiva vulkanen La Soufrierie, vars högsta topp är 1400 meter hög. Vägen upp till vulkanen var brant och i staden St-Claude var det mycket trafik vilket medförde stopp. Vår lilla bil protesterade och luktade brända lameller när vi ”startade i backe” flera gånger men upp kom vi. Vid drygt 1000 meters höjd fick vi parkera bilen och börja en ganska mödosam vandring upp. Vandringen skulle enligt skyltar vara ca fyra timmar lång och den var graderad som svår. Det var svalt i luften vilket vi inte riktigt tänkt på. Efter ett tag började det lukta svavel från vulkanen. Uppe på höjderna ändrade växtligheten sig från regnskog till låga växter, många orkidéer. Vandringen gick upp längs sidan av vulkanen och när vi kommit till baksidan gick stigen rakt upp mot kratern. På väg uppför den sista delen mot kratern kände jag att nu fick det räcka, benen skakade lite väl mycket och vi skulle ju ner också så, jag fegade ur och vände om. Anders och M fortsatte dock hela vägen upp och tog lite foton på röken som kom upp ur kratern.
Även vandringen nerför var mödosam, brant och stenig och halvvägs ner började det spöregna. Blev kalla och genomblöta innan vi var framme vid bilen, undrar hur många gånger värmen varit på till max tidigare i den bilen.
När vi värmt oss med lite kaffe och Croissanter körde vi ner mot kusten igen för att på vägen hem handla resten av vattnet plus lite mer konserver mm till överfarten.
