Vi är framme!
Nu har vi vaknat i en bädd som inte rör sig, bredvid varandra efter en natts oavbruten sömn. Vi har ätit en frukost vid ett bord som också står helt still där tallrikarna står på samma plats som man ställt dem och där man kan ha ett glas juice på bordet samtidigt utan risk för att allt far iväg ner på golvet eller i en av våra soffor. Värmeljus på bordet, mysigt, men också för att det bara är 17 grader varmt i båten. Små saker som man uppskattar när man gungat runt på ett hav i 21 dygn även om det där med temperaturen kanske inte är till fördel. Man ser de små detaljerna när man varit med om motsatsen under ett tag och kanske är det vad som gör det så trevligt med att resa.
Ja, efter 21 dygn till havs puttrade vi igår morse in till marinan i Horta på ön Faial som är en av öarna i Azorerna.
Sträckan mellan Karibien och Azorerna är den som vi hört kan vara tuff och den vi varit mest orolig för. Men efter en lite guppig start har det varit en lugn segling med stundtals lite väl lite vind. De sista två dagarna av seglingen blev dock tuffare. Vi visste ganska tidigt under veckan att det skulle bli mer vind och att det var nordanvind som skulle ha vindstyrka upp till 12 m/sek(medelvind). Vinden var en del av ett högtryck och det skulle röra sig söder och västerut vilket innebar att vinden inte skulle bli så långvarig. Vi funderade under veckan över om vi skulle segla neråt för att undvika vinden men riskerade då att få köra motor i ett par dagar utan vind eller kanske värre, att det skulle hinna komma ner ett lågtryck med mer vind. Vi var ju också bara ett par dagar från vårt mål och vi ville komma snabbt fram. Det här var grunden till att vi bestämde oss för att fortsätta och att reva när det blev mycket vind.
Lördag kväll var lugn, vi hade vinden bakifrån från väst och seglade i maklig takt, ca 4 - 5 knop. Vi förberedde oss för den tuffare seglingen genom att steka pannkakor och att flytta runt och låsa fast allt som skulle kunna fara runt i båten. Vinden skulle enligt grib-filerna komma vid tretiden på natten från nord.
Halv fyra kom det en regnskur och samtidigt kom vinden, full kraft från norr. Sedan blåste det konstant över 13 knop, vindbyar upp till 16, under några timmar. Vi hade tidigare revat storseglet till vårt tredje rev, det är bara en liten flik kvar av seglet då, och drog även in genuan så att bara en liten flärp var ute. Under söndagen satt vi mest inne i båten och väntade, läste, sov och åt, kollade ut då och då att allt såg bra ut och att inga båtar var i närheten. Det var som att sitta i en torktumlare. Svårt att laga mat och en utmaning att gå på toa då man helt plötsligt kunde kastas in i väggen mitt emot. Vinden fortsatte i ett dygn innan den började avta. Vågorna, strömmen och vinden tryckte oss dock söderut och vi hamnade en bra bit söder om Horta. Även på måndagen blåste det och vågorna var längre men ca 3 meter höga. Vi bestämde oss för att börja köra motor mot Horta på eftermiddagen när vinden och vågorna minskat något, vi körde långsamt för att vi skulle komma fram lagom på morgonen när marinan öppnade.
Vi klarerade in och fick plats vid en brygga i hamnen, bra med en liten båt ibland, då är det lättare att få plats i den överfyllda hamnen. Då vi la till fick vi hjälp av en man i en norsk båt, han frågade om vi ville ha lite färskt bröd och så blev vi inbjudna till deras båt på frukost med färskt bröd, härligt. Frukosten avslutades med en i välkommen i hamnsnapps trevligt😊.
En annan höjdpunkt under dagen, varmdusch i vanligt sötvatten.
Kvällen avslutade vi tidigt med att dricka champagne, en berest flaska som vi fick av de härliga vännerna K och M vid avseglarfesten för nästan ett år sedan. Champagne passar underbart till hemmagjord pizza.
Nu skall vi vara här i någon vecka och sova, promenera, tvätta, städa ur båten och laga och ersätta det som gått sönder under överfarten, en fotpump till sjövattenintaget läcker, en solpanel har gett upp och autopiloten har börjat låta illa.
Någon erfaren långfärdsseglare skrev i Oceanseglarklubbens tidning:
Allt som kan gå sönder går sönder
Allt som inte kan gå sönder går också sönder
Men allt går att fixa!
Silvertejp kan göra underverk
Men hjälper det inte med silvertejp är det definitivt trasigt
Stämmer alldeles för bra, kanske inte så konstigt att saker går sönder förstås när en etapp över Atlanten i avstånd motsvarar ungefär det som en vanlig semesterseglare seglar på fem-sex år.
Lite bilder och filmer från vår överfart:
Flygfisk som kraschlandat i sittbrunnen.
Härligt att ni har klarat av överresan o välkomna på land :)
Hälsar Riitta