Igår fick vi ett riktigt härligt träningspass, vi åkte på kanalen genom halvön Kentire på sydvästra Skottland. Kanalen består av 15 slussar och 12 av dessa får man sköta helt själv och manuellt. Dvs man öppnar slussportarna genom att dra och skjuta på med hela sin kroppstyngd, kör in båten, stänger portarna, öppnar luckorna så att vattnet kommer in (eller ut) genom att veva, och när man är klar får man öppna portarna på nytt och köra ut och därefter på nytt stänga portarna… Ni förstår fyra slussportar per sluss, många portar blir det.
Dags att stänga porten.
En nöjd kapten i regnväder
Lägg gärna märke till vem som gör det hårda arbetet.
Dagen innan vi kom fram till Adrishaig pratade vi med några engelsmän som åkt kanalen förr, de sa att man behövde vara tre för att klara av slussningen. Det hade naturligtvis varit enklare att vara tre men då hade vi fått betala 60 £, ca 750 kr, för en person som följde med och hjälpte till. Det hade vi inte lust till oc vi frågade tjejerna på kanalkontoret om vi skulle klara det själva och de var de säkra på att vi skulle om vi bara tog det lugnt och tog tid på oss. Det var ju inte någon brådska, vi kunde ta det lugnt. Det lugna vädret gjorde att det inte var så många som tog kanalen just nu men helst ville man att två båtar skulle slussa samtidigt, även i Skottland har det varit torka och de ville spara på vattnet.
Det började regna på tisdag kväll och när vi vaknade på morgonen regnade det fortfarande, bara att ta på sig regnkläder. Ja vädret kan man ju inte råda över och när vi funderar på det så var det nog på Horta i slutet av Maj som vi hade riktigt regnigt väder sist så lite Skotskt regn fick vi stå ut med. På morgonen innan vi startade gick Anders till kanalkontoret för att få ok till att vi kunde starta. Då stod en av tjejerna och tittade med kikare in i dimman, men då hon inte kunde se någon båt fick vi ok för att starta slussningen uppåt.
Vid de första två slussarna hjälpte tjejerna till och gick igenom hur det hela skulle gå till. Sluss nummer fyra fick vi klara själva, men där var även en bro som det fanns broskötare till. Vi öppnade portarna och han stängde av bron och öppnade den. Sedan var det bara att släppa in vattnet. Man skulle öppna lite långsamt i början. Brovakten stod bredvid när jag vevade upp luckan och jag frågade om det gick lagom fort. Jo då jag kunde öppna hur snabbt eller långsamt jag ville, sa han ingen brådska, En halv minut senare tog han veven och vevade upp båda luckorna så att de blev helt öppnade… jag vevade helt klart för sakta. ´
Kanalen gick genom det gröna landskapet och även om det regnade var det väldigt vackert och fridfullt. Vid en del slussar stannade bilar med folk som hjälpte till med slussportarna och pratade. Många trevliga möten brev det under dagen. På eftermiddagen kom vi fram till Crinan och vi stannade i hamnbassängen innan sista slussen som skulle ta oss ut till havet igen. Crinan var en liten trivsam by med ett café och ett hotell vid slussarna. Riktigt gemytligt.
Onsdag kväll tittade vi igenom strömtabeller och pilotböcker för att komma fram till när på dagen efter som det skulle vara bra att åka vidare mot Oban. Vi hade läst att det på en del ställen vid vissa tider kan vara en ström på upp till åtta knop, vår båt går som snabbast i sju så motström vill vi inte ha. Vi kom fram till att det skulle vara bäst att åka från Crinan strax efter tio. På morgonen stämde vi av vår tanke om starttid med fyra äldre engelska herrar i en segelbåt. Jo de skulle också till Oban och hade räknat ut att det var bra vid den tiden. Vi hade räknat rätt och hade medström hela vägen upp till Oban. Vi körde motor i en dimma som låg som en spindelväv över öarna och på havet syntes inte en krusning. Lugnt och vackert.
